Såga mig längs fotknölarna ...

Då och då möter jag studenter som skriver texter där de ursäktar sig hela tiden och i detalj beskriver i alla avseenden de inte har gjort en helt fantastisk uppsats. Oftast handlar det också om saker de INTE gjort.

Om du läser detta och på minsta vis känner igen dig,

Snälla, snälla, snälla, snälla ... gör inte det.

Med risk att jag nu får konstiga googleannonser så skulle jag vilja kalla detta för uppsatsmasochism och sådant är inte något plus i en uppsats. I det avsnitt som jag kallar för metoddiskussion och som ligger under diskussionen bör du, (istället för att försöka begå harakiri med uppsatsen), försöka förklara varför din uppsats är klok och förståndig och väl genomförd metodiskt och att man bör fästa avseende vid den och vid vad du skriver.

Man kan ju undra varför det är så många som blir uppsatsmasochister och kanske är en anledning att man börjar förstå forskningsmetodik och inser sina egna svagheter. Kanske finns också en längtan efter att någon annan ska erkänna det man gör trots allt, eller kanske är det falsk blygsamhet? I vilket fall som helst är det inte något tilltalande inslag i uppsatser, så igen ....

Snälla, snälla, snälla, snälla ... gör inte det.

Det är ingen ordning på mig ... jag skriver överallt samtidigt ... :(

Jo det är ordning på dig. När man gör en vetenskaplig uppsats så är det just så man gör.

Uppsatser skrivs inte från början till slut utan uppsatser skrivs överallt samtidigt.

Oftast är det dock bra att börja med att skriva syfte och frågeställningar, och att därefter skriva metod så mycket man kan. När man gjort sin undersökning börjar man skriva resultat, och sen får man fixa till metoden så att det verkligen står hur man gjorde där (för det brukar sällan bli precis som man tänkte från början).

När resultatet börjar ta form kan man fylla på med material till introduktionen, för det bästa är att introduktionen handlar om samma fenomen som man funnit i sitt resultat.

Slutligen diskuterar man vad man funnit och återanknyter till introduktionen.

Nå men måste man inte ha läst in sig på litteraturen och skrivit introduktionen först? Ja, lite bra är det ju om man kommit en bit där, men ofta upptäcker man att man ändå borde fylla på med lite mer litteratur för att man faktiskt inte riktigt läst om det som dyker upp i de egna resultaten.

Så alla som har ett stygn i självförtroendet för att ni tycker ni är röriga när ni skriver överallt. Det är ni inte. Det är så man gör. (De flesta).